kinakulla

Idag är det tungt i hjärtat, tungt i själen.... tungt överallt.
Fick veta att det inte går att medicinera min kära, älskade Lena något mer.
"Now its just time for relaxation and meditation" hade läkaren skrivit, menat "vi ska pumpa i henne så mycket morfin som det bara går".... Det är alltså bara dagar, eventuellt veckor kvar..........
Vilket innebär att jag aldrig mer kommer att få se henne!
Jag är så förbannad på mig själv att jag, mitt egoistiska svin, inte tog mig till Göteborg över jul och hälsa på henne!
Jag är så arg för att jag inte ringt, inte visat hur mycket jag älskar henne.
Mailet jag skickat till henne nu, kommer hon antagligen aldrig läsa.......

Även fast detta pågått så många år och även fast vi alla varit medvetna om att denna tiden skulle komma, så är man inte beredd. Det värker i kroppen av sorg. Och nu lever hon fortfarande. Jag hatar att jag tänker på henne som död.
För hon lever, men jag kan inte kontrollera mina tankar. Tårarna bara kommer fast jag inte gråter.
Lena, min älskade, älskade Lena. De senast sju åren har varit fyllda av behandlingar, prover, bra och dåliga resultat. Jeremy finns hos dig, men du har aldrig kunna lyfta upp honom. Det är så orättvist! Så sjukt jävla orättvist! En genom god älskad människa som du borde inte drabbas av detta, och absolut inte på detta sätt!
Vad hände? Vad händer? För 4 dagar sedan fick vi veta att du var så mycket bättre! Att allting såg så fantastiskt bra ut med tanke på omständigheterna. Fan.
Och varför, pappa, behövde du tala om dödsångest!? Varför??? Det är det som plågar mig mest just nu. Vetskapen om hur dåligt du mår, Lena.

På ett sätt, för din skull, så hoppas jag att det går fort. Jag vill inte att du ska lida.
Men jag vill inte släppa dig! Vill för alltid ha dig kvar. Men jag vill ha dig här på jorden frisk. Så som du ska vara......
Fan....... 38 år.........