kinakulla

Ja den här dagen har inte riktigt varit den bästa trots sol och 27 grader. Imorse när jag åkte till jobbet så såg jag två kineser bråka med varandra över någon världsligt som typ en bilprejning eller liknande, men de stod och skrek på varandra och såg förbannade ut. Det räckte. Bara synen av det i två sekunder förändrade hela dagen. Synen av det gjorde att de snörde ihop sig i magen, jag fick ett tryck över lungorna, paniken började stiga och gråten kom. Kunde verkligen inte hjälpa det utan jag började gråta utav synen som jag såg utanför bilrutan i taxin. Efter det har jag inte kunnat kontrollera mina tankar. Har antagligen inte varit världens bästa färdledare idag, tankarna har varit någon annanstans, jag vet det. Har tänkt på er där hemma i Sverige, tänkt på hur mycket jag saknar er och på hur mycket jag bara vill åka hem. De här visade på hur nära ytan förra veckans (inte ens de längre) fortfarande ligger. Önskar jag kunde läka fortare eller bara glömma, men det går inte. Det gör mig också så förbannad när människor inte tror på vad jag har att säga. Visst, jag förstår. Var man inte där är det svårt att fatta! Men de jag säger är sant. Ingen av de människorna som inte tror riktigt på mig läser denna bloggen men jag skriver det iallafall..... När jag kommer hem borde jag nog prata med någon utomstående om detta bara för att få vädra. För att försöka få bort det från ytan. Jag känner mig ärrad. Det känns som ett infekterat ärr som svider till då man kollar på det..

Inte något vidare uppmuntrande inlägg, ledsen för det men det är bara så det är idag. Bättre imorgon. Återkommer då.