tar ett djupt andetag...

Tänkte jag skulle berätta. I onsdags den 12/8 så hade vi tid för vårt rutinmässiga ultraljud. Vi hade precis avslutat vår babymoon, var super lyckliga och förväntansfulla. Kl 15 hade vi tid. Barnmorskan kallade in oss i rummet, släckte lamporna och började undersökningen. Både jag och Andreas tyckte att bebisen såg lite konstig ut, men å andra sidan så vad visste vi om hur de skulle se ut och vi såg ett friskt hjärta som slog. Barnmorskan frågade om jag haft några blödningar, nej sa jag och kände mig så stolt över att vi hade en friskt barn men ändå någonstans där fick både jag och Andreas en klump i magen. Efter bara några minuter meddelande barnmorskan att det inte alls såg bra ut och att hon skulle tillkalla en läkare som även han skulle få kolla. Läkaren kom och konstaterade att vårt barn var missbildat. Så gravt missbildat att det inte skulle kunna leva utanför mig, den enda anledningen till att den levde nu var för att jag höll den levande. Han sa att han inte fick komma med rekommendationer men att barnet inte skulle ha en chans att överleva. Det han föreslog var att vi skulle ta ett fostervattenprov och sen att jag skulle få ta en tablett som gjorde att hjärtat stannade så vi skulle kunna avbryta graviditeten två dagar senare. Vi fick lite tid för oss själva. Vi bara grät. Grät och var i chock. Varför? Hur kunde det hända? Vad hade vi gjort för fel? När gick det snett? Ungefär kl 15.30 gick vi upp till läkaren och gjorde fostervattenprovet och jag tog tabletten. Hela tiden strök Andreas mig på kinden, höll mig i handen och pussade mig på pannan. Vårat älskade barn.

Onsdagskvällen och hela torsdagen kan jag ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket av. Tror vi sov mest. Sov och grät och försökte förstå vad det var som hände. Tröstade varandra. Sökte efter balsam till själen.

På fredagsmorgonen gick vi upp strax efter sju. Gjorde oss iordning, packade en liten väska, åt frukost och åkte iväg. Kl 09 kom vi in på vårt rum på lasarettet. 9,30 kom Merete vår barnmorska in och gav mig olika smärtstillande och igångsättningstabletter. Innan dess hade hon förklarat hur hela processen skulle gå till. Strax innan kl 10 satte smärtorna igång och strax efter 10 var jag igång med att kräkas. Andreas klappade, stöttade, pussade och lugnade. Efter att fått lite morfin vart allt med tider och så lite mer svåruppfattat. Jag gick in och ur fulltmedvetande dels av smärtor och dels av smärtstillande. Det jag vet säkert var att jag hela tiden hade Andreas med mig. Jag fick ytterligare smärtstillande som gjorde att smärtorna upphörde och jag kunde sova lite. I och med att nästan halva graviditeten hade gått så hade jag riktigt förlossnings värkar. Ungefär kl 12 gick vattnet. Då trodde vi att det skulle gå fort. Nya smärtor kom, mer sprutor och med hjälp av läkaren och barnmorskan så kom det igång på riktigt och jag "födde" barnet ungefär kl 15,30. De momentet då barnet kom ut var i sig väldigt odramatiskt. Jag gick på toaletten och barnet kom i bäckenet. Jag la på locket. Ville inte se. Räckte med att jag känt att det kom. Andreas ville inte heller se. Vi stannade kvar på lasarettet för observation till kl 19 då vi kunde åka hem. 

När läkaren undersökte barnet kunde de se grova missbildningar. Skallbenet var inte intakt, ryggradsförskjutning, en arm saknades, det ena benet var klumpfot, skelettet täkte bara ena halvan av ansiktet och buken var öppen. Trots detta levde barnet när vi var på ultraljudet, två dagar innan vilket förundrade läkarna. Jag tänker på det lilla fina hjärtat som slog på ultraljudsmonitorn. Det slog och slog och vårt barn levde. Jag vet att det inte hade haft en chans att överleva med såna skador som de hade, men de levde då. De hade en vilja och styrka att leva. Kanske levde det för att Andreas skulle hinna vara med oss. Så varken han eller jag skulle behöva gå igenom det här ensamma, på var sitt håll. Kanske. De är så många frågor och funderingar. 

På fredagskvällen gjorde vi inte mycket, jag sov mest då med tror jag. Lördagen var den  jobbigaste dagen för oss båda hittills. De var då vi fick lov att inse sanningen. Känna tomheten. Avsaknaden av någon som rörde sig. Vi var hemma och grät, skrattade åt knäppa saker, bröt ihop, kom igen, pussades, kramades och tröstade. 

Igår åkte Andreas tillbaka till Kina, jag åker på onsdag. Vi båda vill vara tillsammans nu. Behöver få ha varandra. Få känna den enda trösten som finns nu och det är kärleken vi har till varandra. Allt det som hänt är fruktansvärt och vi försöker båda att acceptera och förstå. Finna svar på våra frågor och tröst i att det händer andra också men de klarar av det och de har fått friska barn efteråt. Men det kommer att ta tid. Även fast vi inte fick uppleva vårt barn vid liv, så har vi fortfarande förlorat det. De är en enorm förlust som är svår att förstå. 

Vi båda vet att det är en obekväm situation för er som står bredvid och vi uppskattar all er omtanke otroligt mycket. Tack för att ni hört av er för att ge oss stöd och visat att ni finns där. Det betyder mycket. Jag vill också tacka för att ni skriver er. Inte bara du eller dig. Tack för att ni förstår att detta inte bara drabbat mig utan också Andreas. Precis lika mycket även fast det kanske är på olika sätt. De är så lätt att glömma bort pappan, men de har ni inte gjort. Tack för det. 

Nu vet ni iallafall hur det är och vad som hänt.. Tack för er förståelse och tack Andreas.
Tack älskade fina Andreas för att du är den du är. Tillsammans klarar vi av allting. Du är mitt hjärtas solsken.
 

Kommentarer
Postat av: .

Jag är väldigt ledsen för eran skull. Blev gråt fädig när jag läste inlägget. Livet är så orättvist. Tur ni har varandra.

2009-08-17 @ 11:50:29
Postat av: Jonna

Blir rörd. Detta var väldigt jobbigt att läsa, kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom. Men åk till Andreas och ta er igenom detta tillsammans, det är det enda rätta. Ni är värda så mycket mer. Kramar

2009-08-17 @ 12:00:42
Postat av: Anonym

Du vet inte vem jag är, jag vet inte vem du är. Men jag gled in här och gråter över texten jag precis läst. Ingen som inte gått igenom detta förstår smärtan, tomheten, förtvivlan - ja alla känslor ni känner. Er kärlek verkar vara enormt stark och det är det som kommer ta er igenom det här. Ta hand om er själva och ta hand om varandra. Jag beklagar verkligen sorgen och trots att du är en okänd person känns sorgen i mitt hjärta och jag skulle önskar att det fanns något någon kunde göra för att underlätta det hela. Ta hand om er!

2009-08-17 @ 12:51:58
Postat av: Sara

Gumman, tårarna rinner längs min kind. Vill hålla om dig. Det är så orättvist att det här händer två så underbara människor som ni. Ni kommer att ta er igenom det här, tillsammans. Även om det kommer att ta sin tid. Hälsa Andreas så mycket!



Tänker på er. Finns här för dig.



Kramar

2009-08-17 @ 14:34:53
URL: http://dalkullansara.blogg.se/
Postat av: tess

klarar knappt av att läsa, det bara hugger sönder mitt hjärta. kan aldrig föreställa mig hur fruktansvärt det måste ha varit.. mina tårar bara strömmar. det gör så ont i mig att det ska behöva göra så ont för er. men ni kommer att klara det tillsammans med all kärlek som ni har! skickar all min kärlek och omtanke..

2009-08-17 @ 15:01:05
URL: http://trescz.blogg.se/
Postat av: andreas

Tack alla för era fina ord och tankar. Det hjälper, säkert mycket mer än ni kan föreställa er. Tack igen

2009-08-17 @ 18:08:38
Postat av: Eliisa

Ur mitt hjärtas djup skickar jag all kärlek till er.

2009-08-17 @ 21:27:25
Postat av: anna

Tänker på er massor älskade vänner. Ta hand om varandra.

2009-08-17 @ 23:00:16
Postat av: Fredda och Johanna

Vi sitter här och skickar en miljon kramar och tankar till er. Man vet inte vad man ska säga. Ingen ska behöva gå igenom nåt sånt, och nu var ni tre på samma gång som fick lov att vara med. Mamma har lärt mig att det blir bra tillslut, så fortsätt sträva mot det tillsammans - även om det känns långt bort. Ni om några fixar det! Önska bara man kunde få ta en del av smärtan åt er så länge! Säg åt Kina att vara snällt mot er!!!

2009-08-18 @ 00:14:15
Postat av: Johanna

Ditt inlägg lämnar verkligen ingen oberörd Rebecca. En stor varm kram till er. Förstår att det gör såå ont och det måste det få göra. Måste också vara mycket tankar och frågor, men inte har ni gjort någonting fel. Inte alls. Ni är så kloka och fina, och ni klarar det här tillsammans. Tänker på er och känner med er i er svåra stund. Ta hand om er! Kram Johanna

2009-08-18 @ 08:24:38
URL: http://jnord.blogg.se/
Postat av: Sofia Lasses

Brukar vara in å kika här ibland..blev så ledsen av det jag läste idag och är så ledsen för er skull..det ni varit med om borde ingen få uppleva..så fruktansvärt..tur att ni har varandra..tänker på er!..många kramar!

2009-08-19 @ 15:35:18
Postat av: Sara Larsson

Hej Rebecka och Andreas! Känner inte dig så väl Rebecka men jag blir otroligt ledsen för er skull. Tårar trillar här med!! Svårt att veta vad man ska skriva men jag ville skriva och säga att jag tänker på er!! Ta hand om varandra!! Mvh Sara Larsson

2009-08-20 @ 20:29:35
URL: http://stikosara.blogspot.com
Postat av: Linda

Lider med er. Att livet kan kännas så bra och några timmar senare vara helt förändrat. Känns fruktansvärt att ni ska behöva gå igenom det här. Det enda som tröstar oss är att ni har varandra och att kärleken är stark. Jag hoppas ni känner att vi alla här hemma tänker på er. Ledsna kramar Linda

2009-08-22 @ 15:43:04
Postat av: Maria

Förstår precis eran situation och hur ni mår:( I januari -98 genomgick jag och min dåvarande sambo samma sak. En "abort" i vecka 19. Det upptäcktes en hjärnskada samt ryggmärgsbrott och liksom ert barn skulle det bara leva så länge det låg i magen. efter detta gick jag och önskade att gravida kvinnor skulle mista sitt barn varför skall de få ett och inte vi...Blev snabbt gravid igen och 4 månader senare var det en missed abortion. Hade lite snåblödningar ringde då mvc men fick svaret att det var ej ovanligt. Men jag kände att jag ville kolla detta så det blev gynakuten och då såg de ej att hjärtat slog:( Efter detta skulle jag till varje pris bli gravid och det resulerade i att ej något hände och det ledde även till att förhållandet tog stryk och det tog slut.



Jag tror inte att någon som ej varit med om detta har någon aning om hur jobbigt det är.

2009-08-25 @ 15:20:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0