tungt... alldeles för jävla tungt.

Obduktionsrapporten har kommit. Inga infektioner. Ingen av de vanligaste kromosomskadorna. Fullständig analys pågår. En flicka. En liten sessa. Det känns så tungt. Så obeskrivligt tungt. Jag har verkligen försökt att vara stark. Bita ihop och se någonting ljust i det hela. Jag tycker själv att jag varit strong, men nu bryter jag fullständigt ihop. Allting känns så fruktansvärt verkligt igen. Jag gråter. Gråter gåter gråter och vill bara skrika. Det gör så ont att det river sönder själen på mig. Det kommer gå över, jag vet det. Men det hjälper inte nu. Nu gör det bara ont. Jag känner mig så tom. En liten flicka. En Vilda skulle det blivit, nu vart det en Ängla. Jag vill ha tröst. En kram. Någon. Något. Men jag är själv. Jag borde inte behöva vara själv nu. Lilla sessan. Det är så orättvist. Varför varför varför???? Jag kan tänka alla sunda tankar. Kan tänka på det som jag fokuserat på men jag känner det verkligen inte. Inte nu. Och det försvinner inte hur mycket jag diskar, städar, stryker, organiserar och sorterar. Nu känner jag bara en oändlig sorg. Överdrivet? De hade ju bara gått 18 veckor.. 18 veckor är 4 månader då jag kännt samhörighet. Kännt och sett någonting växa. Pratat, nynnat och sjungit i smyg för magen. Klappat, tänkt, planerat och låtit förhoppningarna växa. Jag vet att det händer, det är inte bara jag, vi, drabbats - men just nu skiter jag i alla andra som också förlorat sitt barn. Just nu tycker jag synd om mig själv och jag tillåter mig själv att göra det också.

Jag försöker verkligen vara positiv och ofta är jag det. Styr mina tankar i rätt riktigt vet att det inte hjälper att gräva ner sig i sin sorg, det ändrar ingenting och det gör inte att jag mår bättre. Jag tror på att allting händer av en mening. Jag vet att det kommer fler chanser. Vi är ett "ungt och friskt par som har många år framför oss". Men ibland får jag downfalls, nu är ett av dom. Ett stort. Kan inte hjälpa tårarna, kan inte hjälpa gråten. Och jag vet verkligen inte varför jag skriver ut allting här. På en offentlig blogg, men jag vet inte vad jag ska göra av smärtan... Jag vet inte vad jag ska göra alls just nu. Vill ingenting annat än att Andreas ska komma hem. Trots våra olika sätt att bearbeta, trots våra olika sätt att sörja och trots att vi är på två helt olika nivåer just nu så behöver jag honom. Jag kan inte förklara men jag känner mig så tom. Att få en kön på barnet gjorde allting så otäckt verkligt. En flicka. En liten sessa... Förlusten känns så total. Jag känner mig förlorad. Övergiven och det värker ett hål i magen på mig. Där jag fortfarande tycker mig känna rörelser ibland men vet att det inte är så. Jag trodde jag hade accepterat och förstått... Nu vet jag annorlunda.

Det kommer nya chanser, det gör det..... Fan.

Senare; Jag är inte ensam. hjärtat känns lite bättre. Tack Andreas.

Kommentarer
Postat av: tess

det spelar ingen roll hur gammal eller hur ung eller vem eller vilka man är. det spelar ingen roll! ni har förlorat ert barn och det är det värsta som kan hända vem man än är! ursäkta inte bort din sorg för den har du rätt till! gråt skrik hata slå. det måste ju få ta den tid det tar.. och vi alla förstår och finns här för er även fast vi är långt borta! är jätteglad att du delar med dig..att få veta hur du mår och känner. är så fruktansvärt ledsen för er skull, hittar inga ord. massa kramar..

2009-08-29 @ 00:57:25
URL: http://trescz.blogg.se/
Postat av: Jonna

Som jag sa igår, önskar jag vore närmre. Kram

2009-08-29 @ 10:41:31
Postat av: johanna...

Gumsan! Det är bara att gråta och komma igen, gråta och komma igen, gråta och komma igen. Sen en dag gråter man lite mindre och kommer igen lite mer. Och tillslut en dag så gråter man inte, utan har bara det tända ljuset kvar i hjärtat för den man älskat. Och det ljuset kommer alltid få vara tänt där inne! kramskisar!

2009-08-31 @ 18:46:48
URL: http://jlu.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0