Gäsp!!
Ja verkligen gäsp. En stor en! Har varit vaken sen strax innan 06, vilket innebär ca 23 er tid. Andreas ska iväg på en business trip i en vecka och åkte tidigt imorse, som den goda flickvän jag är så steg jag upp i ottan med honom för att fixa frukost och hjälpa honom packa klart det sista. Så nu har han åkt och det känns redan riktigt tomt. Ska snart gå och lägga mig igen, men har inte skaffat något nytt mobilnummer, de gamla måste blivit kvar i Sverige, och hemtelefonen befinner sig på kontoret, så jag sitter här och väntar på att Adde ska ringa och säga att han kom fram i tid, att allt är bra och att han älskar mig. Det har blivit en liten rutin vi skaffat oss när vi reser så mycket som vi gör, den som åker ringer eller skickar alltid sms innan start och öser över kärlek via telefonen. En bra rutin som helt klart värd att vänta lite på....
Igår kväll när vi skulle sova vet jag inte riktigt vad som flög i mig. Vart helt plötsligt bara uppfylld av en fruktansvärd sorg, och kände hur Andreas plan skulle störta och han dö. Det var riktigt obehagligt för jag kände det så intensivt så som den lipsill jag är började jag ju störtböla och kröp ihop hos Adde. Är den på riktigt? Fick jag en fråga om. Vet inte. Hur ska jag kunna veta om det är på riktigt. Jag känner det ju, men varför vet jag inte. Ska jag inte åka? Är den på riktigt så jag inte ska åka? Jag vet inte säger jag ju! Vad ska jag säga liksom!? Jodå åk, de är nog ingen fara! Eller nej, åk inte - det är någonting som är fel.... Både jag och Andreas vet att jag brukar kunna känna saker och veta saker innan det händer, men detta kändes som ett extremt fall och kan ju precis lika gärna ha varit en släng av separations ångest. Hemskt var det iallfall. Som tur var har jag inte drömt något konstigt inatt och det känns betydligt mycket bättre idag, vilket är skönt. Men man kan ju inte låta bli att känna sig lite orolig trots allt, fast jag ska vända dom tankarna och jobba med the secret från och med nu! =) Virrigt jag vet, men jag halvsover fortfarande så jag får skylla på det!
Tror det får bli en liten pre-breakfast nu bestående av typ en ostskiva eller något. Ganska tomt i kylen för tillfället. Hej.
Igår kväll när vi skulle sova vet jag inte riktigt vad som flög i mig. Vart helt plötsligt bara uppfylld av en fruktansvärd sorg, och kände hur Andreas plan skulle störta och han dö. Det var riktigt obehagligt för jag kände det så intensivt så som den lipsill jag är började jag ju störtböla och kröp ihop hos Adde. Är den på riktigt? Fick jag en fråga om. Vet inte. Hur ska jag kunna veta om det är på riktigt. Jag känner det ju, men varför vet jag inte. Ska jag inte åka? Är den på riktigt så jag inte ska åka? Jag vet inte säger jag ju! Vad ska jag säga liksom!? Jodå åk, de är nog ingen fara! Eller nej, åk inte - det är någonting som är fel.... Både jag och Andreas vet att jag brukar kunna känna saker och veta saker innan det händer, men detta kändes som ett extremt fall och kan ju precis lika gärna ha varit en släng av separations ångest. Hemskt var det iallfall. Som tur var har jag inte drömt något konstigt inatt och det känns betydligt mycket bättre idag, vilket är skönt. Men man kan ju inte låta bli att känna sig lite orolig trots allt, fast jag ska vända dom tankarna och jobba med the secret från och med nu! =) Virrigt jag vet, men jag halvsover fortfarande så jag får skylla på det!
Tror det får bli en liten pre-breakfast nu bestående av typ en ostskiva eller något. Ganska tomt i kylen för tillfället. Hej.
Kommentarer
Trackback
