kinakulla

Det ar tjugofem ensamma natter kvar tills jag far somna med babbiss armar runt om mig. Kanns langt bort, men dagarna fram tills dess ar ganska fullbokade med jobb, jobb, jobb och forhoppningsvis aven lite roligheter. Men det kanns anda.  Mycket tankar som virvlar i huvudet nu. Mycket som kom tillbaka da jag kom hem. Hade behovt min lugnande famn att luta pannan emot, men jag vet att han finns dar. Om det finns nagonting jag kanner mig saker pa ar det min och Andreas karlek. Sa manga provningar som vi stallts infor sa vet vi battre an manga andra vart vi har varandra och hur starka vara band till varandra ar - vilket ar en enorm trygghet. Trots att framtiden ar vag och jag inte vet vad som vantar bakom narmsta horn sa kanner jag mig inte oroad. Lite smatt stressad da och da, det ska jag inte saga annat an, men jag ser fram emot det. De senaste tre manaderna har varit en personlig resa for mig. En utveckling av tankade, handlande och av kraft. Av min paverkan till livet. Trots allt det hemska sa ser jag det som nagonting som varit, pa sitt lilla vis, bra. Jag har lart mig mer om mig sjalv under denna korta tid an jag tidigare gjort under flera ar. Nyttigt. Behovligt... Jag kanner mig redo for livet nu.

Amor vincit omnia, karleken overvinner allt
Latinskt ordsprak