kinakulla

Jag ar fullkomligt foralskad. Jag ar forundrad, smartande tagen och utan jamforelse imponerad...... Jag sitter och soker ord for allt jag ar men ingenting, inget ord, ar starkt nog for att forklara de kanslor filmen Avatar vackte hos mig. Den var sa hisnande vacker och underbar - estetiken var genial och budskapet.... Ja, nu var det det dar med orden igen.... Efter filmen fann jag mig sjalv mallos och.... Ja. Mallos. Jag visste inte vad jag ville gora. Hoppa hogt, skrika, skratta, pussas eller slass, sa jag valde att grata. Och fnittra, och grata lite till. Jag ville inte vakna upp ur sagovarlden som jag hamnat i. I den underbart fangslande koman jag hade befunnit mig i i nastan tre timmar. Jag ville inte inse hur liten jag ar i varlden och hur enormt allting ar och vad framtiden kanske kommer snuva mig pa. Andreas, som var min basta biodate, forsokte hantera mig och min granslosa avatar karlek och fragade vanligt om jag ville ha en kram varpa han fick det drommande svaret, nej jag vill ha en avatar. Jag ar fortfarande mallos och kommer lamna detta inlagg med en uppmaning. Se den!