kinakulla

Kom alldeles nyss på migsjälv med att sitta med ett tryck över bröstet och vara alldeles vansinnigt illa till mods, utan att riktigt veta varför. Efter en kortare skype-chat med Andreas lyckades jag komma fram till att hjärtat sved av saknad.

De senaste dagarna här i Kina har spenderats tillsammans med en av de finaste människor jag vet, och hennes fantastiska pojkvän, och saknaden de lämnade efter sig då de återvände till Sverige var större än förväntat. Saknaden handlar dock inte om att jag är ensam, utom om den grad jag värdesätter nära vänskap till och påminnelsen om avsaknaden av att ha denna nära. Men det är egentligen inte någonting som gör mig ledsen, snarare tvärtom - lycklig. För de facto är att mitt liv är berikat med nära vänskap och trots att det är hundratals mil som skiljer mig och mina vänner åt, så växer sig vår vänskap starkare för varje gång vi ses. Något jag anser vara helt fantastiskt och kanske också få förunnat. Så trots tungt hjärta och trots en stor saknad så är jag lyckligare än på länge, när jag tänker och känner efter.

Så.

Tack Johanna för helt fantastiska dagar tillsammans med dig och Mr F, och tack alla ni andra underbara vänner där hemma, för att ni finns och för att ni har valt att ha med mig i ert liv och i er vänskapskrets.