kinakulla

Fina mors-dag. En dag väl värd att visa lite extra omtanke, respekt och kärlek till de kvinnor som gjort livet möjligt. Min mamma är en av dem. Och min mormor. Och min farmor. De tre starkaste kvinnor jag känner till och alla hjältar i min värld. Ett shout-out till er; Ni är bäst!

 

Nu över till min dag. Mamma som även jag är så blev jag väckt extra tidigt (vilket händer ofta då extra syftar på alla tider innan klockan sju) dagen till ära av en lampskärm i pannan då jag vred mig utför sängen då min kära son sparkade mig med sin häl i mitt bakhuvud. Härliga morgon, inget fel alls med den.. Upp skulle vi ju i alla fall och idag var en alldeles särskild dag då det vankades barnkalas. Little Animals Party. En festlig fest för barn mellan 1,5-5 år som jag varit med och arrangerat tillsammans med min kompis David, vars företag var huvudarrangör och även ägare till Chapter 7 där festen hölls. Ett myller av barn, gömda djur, skattjakt, musikstatyer, fiskedamm, priser, clowner, ansiktsmålning, discodans med mer. Behöver jag ens nämna att det blev succé?! Väldigt uppskattat och lika roligt! Kanske kan bli en liten business det här...

 

Nu ska vi precis till att runda av dagen med en djupt sovandes Leopold mellan oss (han är inne i en extrem separationsångestfas så ja, han sover med oss lite då och då. Frågor på det?) Vild and wonderful whites of west Virginia dokumentär på Netflix och precis avklarad cykelshoppning på nätet. Over n' out.

Sedan vi kom tillbaka till Hangzhou efter sommaren har jag haft hjälp av en Ayi, vilket är typ som en Nanny. Hon har städat, tagit hand om Leopold och ibland även lagat mat. En fantastisk lättnad då vi inte har någon familj här som kan hjälpa till då det behövs inte egentligen inte heller några vänner som skulle kunna agera barnvakter fullt ut. Det har alltså varit en oerhört uppskattad hjälp och jag har tack vare den fått njuta av äkta kvalitetstid med Leopold då stress över stökigt hem eller mat väldigt sällan varit ett problem. Nu har detta dock kommit till sitt slut och det är bara jag och Leopold igen. Något av en utmaning då våra rutiner länge innefattat ytterligare en person men det ska faktiskt mest bara bli mysigt. Full-on time med den jag älskar högst i världen och än så länge har det gått över all förväntan, då Leopold inte ens frågat efter sin Ayi (a.k.a hans bästa vän)

 

Vi startade dagen med mys-frukost tillsammans med Adde på ett café längre ner på gatan där vi även mötte upp Jonas, Leopolds bästa lill-kompis och hans föräldrar. Kidsen busade och vi kollade på. På vägen hem sa vi hejdå till arbetarn' i familjen och passade på att handla inför dagen och när vi kom upp efter att ha lekt en stund på lekplatsen där vi bor så började jag laga mat och Leopold lägga pussel - mycket bra kombination! Efter maten (som äntligen gick ner, efter snart en veckas matvägran) var det en stor gäsp och sedan bombom sömn och liten somnade inom två minuter efter att jag lagt honom i sängen, innan klockan ett! Jag gjorde en stilla våg för mig själv och städade i det underbara ljudet av tystnad. Nu är disken diskad, lägenheten rent och jag njuter av en kopp VARMT kaffe medan Loppan fortfarande sover, snart rullar dagen vidare. I kväll avslutar vi det hela tillsammans med goda vänner och middag på Hyatt.

 

Leopold är känd här på innergården att vara något av en liten lover-boy. O pussvänlig som han är kiddot så ja, har han en hel del fans om jag fattat det hela rätt. Så fort vi går ut genom dörren flockas det människor runt honom, gamla som unga, män som kvinnor och alla vill ha en bit av kakan. Ge honom lite frukt, få honom skratta, dansa, snurra runt, klappa händerna eller prata kinesiska - mest likt en cirkus är det hela faktiskt och många gånger vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Leopold älskar dock uppmärksamheten och jag funderar på om han kanske inte kommer gå in i någon typ av chock då vi kommer till Sverige där han inte är lika "speciell" och inte nödvändigtvis blir center of attention vart han än går... Hur som. Bland alla dessa människor har Leopold, sin ringa ålder till trots, redan valt sin gemål. Grannflickan Amy. Den enda tjej (eller kille för den delen) på gården som inte vill leka med Leopold. Så typiskt. Jakten har börjat.

 

 

 

Tänk att jag fick mitt namnsdagsfirande ändå. Utan att min mister ens läst min blogg (påstår han). Medans jag var inne och la våran lillgrabb för natten, vilket gärna tar en stund, så fixades och trixades det i köket och då jag kom ut från sovrummet lite lätt sömndrucken (jepp somnar mycket ofta under läggning) så möttes jag av dukat bord, färska blommor, en flaska gott vin och färdiglagad mat. Mycket bättre än så kan det knappast bli.

 

Imorse vakade vi dock ganska trötta, dels på grund av den arla morgon stund det var men även tack vare gårdagens sena sengång. Dock körde vi gång i högt tempo och tog oss tidigt iväg till en typ av super-sale. Fem stycken franska klädmärken som sålde ut säsongens kläder för att göra plats för nytt. Allt 10 RMB / plagget (vilket är ungefär samma i SEK). Dock var vi trots vår tidiga start lite väl sent ute för då vi kom till lokalen på gick ett totalt madness! Människor med högröda ansikten och något vilt i blicken slängde sig fram och tillbaka som djur mellan de olika klädstationerna, alla med stora påsar i händerna där de samlade sina kap. Näääääe, detta går aldrig tänkte jag och var nära på att ge upp i förtid. Då hörde jag min vän Bayley gastandes i ett hörn där hon viftade med ett par snygga badshorts till Leopold vilket fick krigarinstinkten att vakna till liv och jag gav mig in i jakten efter det bästa bytet. Efter 3 kilo svett, x antal armbågar i huvudet (jag körde på golvtaktiken där jag mer eller mindre kröp på golvet för att komma åt kläderna underifrån), en fjärt i ansiktet gav jag dock upp. Är ändå rätt nöjd över resultatet på 13 nya plagg till mig och Leopold. Bayley vann dock krigarpriset då hon släpade sig därifrån med 47.

 

 

 

Fick precis ett mail med några sköna bilder från gårdagens play-date/middagsbjudning hemma hos Bayley, som alldeles för snart tar med sig sin familj och flyr Kina för nya äventyr. Tre goa killar som busar som allra bäst tillsammans. 19, 21 och 26 månader unga. (Leopold är plutten på 19 månader)

 

 

Hånfullt nog så är jag idag mitt uppe i en dag som jag mer än gärna hade klagat högljutt över - men med tanke på gårdagens inlägg bör låta bli. Hur irriterad jag än är och hur många Oooooohm-shanti-shanti-shanti jag än försökt mig på (tips från min Indiska idol, Sanjeev) så hjälper det ju faktiskt föga. Dock blir det nog ett uppfriskande besök hos vaktmästarkontoret senare. Men för att få tiden att gå och för att se livet från den ljusa sidan (tänk regnbågar, enhörningar, färgglada ballonger och fågelkvitter) så tänkte jag att, varför inte kärleksförklara mig till min goa Leopold. Och kanske lite sådär i förbifarten nämna att det idag inte bara är Norges nationaldag, utan även undertecknads namnsdag. Inte för att vi firar namnsdagar eller så i min familj (eftersom min röst uppenbarligen inte väger lika tungt som min mans) och inte för att jag bryr mig nämnvärt (jag menar, det är ju bara det namn jag fått höra i sisådär 28 år och lärt mig att lyssna till. Varför bry sig om det?!) och framför allt, inte för att jag är en sådan person som fiskar efter grattisar eller så (!!!?) det vore ju ändå rätt patetiskt. Men en liten tårta hade ju trots allt inte suttit fel. Till Leopold alltså, för att han är så mycket jag aldrig vågat hoppas på. Och lite för att han lät mig sova ända till kvart över sju imorse. I love you Silly! Så alltså, till Leopold. Så kära Andreas, om du läser detta. Tänk så glad Leopold skulle bli om du kom hem med ngn gosak efter jobbet. Eller ja, bara.... Sak.. Lixom. Blommor, choklad.... Kläder? Smycken!? Han är inte så kräsen men faktiskt vääääldigt tacksam av sig. Puss.

Ibland är man sådär löjligt bortskämd med sitt liv. Klagar på att man måste komma på vad man ska äta varje dag, att vattenberedaren inte ger tillräckligt kallt vatten, att man måste vänta minst 10-15 minuter på en taxi eller att man helt enkelt vaknat på fel sida sängen. Dock kommer det tillfällen då man vaknar upp ur sin bortskämda lilla bubbla. Ibland av ett nyhetsreportage, ibland av en dröm, ibland av sin egen tanke. Idag är en sådan dag då jag inser att jag istället för att klaga borde jag ta mig tid att uppskatta. Mitt liv är en tillgång, en gåva och till låns. Jag har mat varje dag, jag har möjlighet att dricka rent vatten, jag kan åka taxi och jag har en säng att sova i. Mycket svårare än så är det inte. Vänd på klagan och se det för vad det är. Naturligtvis kan man inte gå runt och uppskatat och ständigt vara nöjd (eller?) Men man kan påminna sig om vad man faktiskt har och uppskatta det, och se till att man njuter mer än man klagar. Vore det inte väldigt tragiskt annars? Varför inte njuta av att min son vaknar tidigt då det ger mig en extra timme med honom varje dag!? Snart vill han inte leka med mig längre. Påminna mig själv om att krama min man varje gång han kommer hem från jobbet, för att han finns och kommer hem. Tiden går fort och livet förändras, plötsligt kanske man står utan någon eller något som man innan tagit förgivet och är uppfylld av ångest för att man inte tagit tillvara på den tid man haft.

 

Nä, gott folk. Njut mer - ät choklad, träna lagom, älska mycket, skratta högt, var ärlig och påmin dig själv om att det vi lever ÄR livet.