kinakulla

Obduktionsrapporten har kommit. Inga infektioner. Ingen av de vanligaste kromosomskadorna. Fullständig analys pågår. En flicka. En liten sessa. Det känns så tungt. Så obeskrivligt tungt. Jag har verkligen försökt att vara stark. Bita ihop och se någonting ljust i det hela. Jag tycker själv att jag varit strong, men nu bryter jag fullständigt ihop. Allting känns så fruktansvärt verkligt igen. Jag gråter. Gråter gåter gråter och vill bara skrika. Det gör så ont att det river sönder själen på mig. Det kommer gå över, jag vet det. Men det hjälper inte nu. Nu gör det bara ont. Jag känner mig så tom. En liten flicka. En Vilda skulle det blivit, nu vart det en Ängla. Jag vill ha tröst. En kram. Någon. Något. Men jag är själv. Jag borde inte behöva vara själv nu. Lilla sessan. Det är så orättvist. Varför varför varför???? Jag kan tänka alla sunda tankar. Kan tänka på det som jag fokuserat på men jag känner det verkligen inte. Inte nu. Och det försvinner inte hur mycket jag diskar, städar, stryker, organiserar och sorterar. Nu känner jag bara en oändlig sorg. Överdrivet? De hade ju bara gått 18 veckor.. 18 veckor är 4 månader då jag kännt samhörighet. Kännt och sett någonting växa. Pratat, nynnat och sjungit i smyg för magen. Klappat, tänkt, planerat och låtit förhoppningarna växa. Jag vet att det händer, det är inte bara jag, vi, drabbats - men just nu skiter jag i alla andra som också förlorat sitt barn. Just nu tycker jag synd om mig själv och jag tillåter mig själv att göra det också.

Jag försöker verkligen vara positiv och ofta är jag det. Styr mina tankar i rätt riktigt vet att det inte hjälper att gräva ner sig i sin sorg, det ändrar ingenting och det gör inte att jag mår bättre. Jag tror på att allting händer av en mening. Jag vet att det kommer fler chanser. Vi är ett "ungt och friskt par som har många år framför oss". Men ibland får jag downfalls, nu är ett av dom. Ett stort. Kan inte hjälpa tårarna, kan inte hjälpa gråten. Och jag vet verkligen inte varför jag skriver ut allting här. På en offentlig blogg, men jag vet inte vad jag ska göra av smärtan... Jag vet inte vad jag ska göra alls just nu. Vill ingenting annat än att Andreas ska komma hem. Trots våra olika sätt att bearbeta, trots våra olika sätt att sörja och trots att vi är på två helt olika nivåer just nu så behöver jag honom. Jag kan inte förklara men jag känner mig så tom. Att få en kön på barnet gjorde allting så otäckt verkligt. En flicka. En liten sessa... Förlusten känns så total. Jag känner mig förlorad. Övergiven och det värker ett hål i magen på mig. Där jag fortfarande tycker mig känna rörelser ibland men vet att det inte är så. Jag trodde jag hade accepterat och förstått... Nu vet jag annorlunda.

Det kommer nya chanser, det gör det..... Fan.

Senare; Jag är inte ensam. hjärtat känns lite bättre. Tack Andreas.

Jag hade rätt kul i Onsdags. De här är tre av de sista bilderna som togs på mig...







Jag hade inte lika kul igår.... Men! Jag vill faktiskt tillägga att jag inte ens är i närheten av att ha däckat på den sista bilden, tog bara en vilopaus.

Idag är det fredag och jag ska ta en dusch.

Idag var det min tur. Betalade min första räkning via internet idag! Första gången. 2009-08-28, min mormors födelsedag. Csn var det som gjorde mig fattig igen. Men jag klarade det, i tid! Vet faktiskt inte alls hur jag har betett mig innan för jag kan verkligen inte komma ihåg att jag någonsin betalat in en räkning på banken..?! Måste varit så att mamma alltid betalat åt mig och jag, oftast, gett henne pengar. Hmm. Aja. Jag känner mig stolt iallafall. Andreas känner sig skrämd. Av att det var första gången. 2009-08-28.

Tjing

Jag dör! Jag skrattar så jag får magkramper. Oh herregud. Jag har tagit kort på eländet så ni ska få se sen, måste få skratta klart först. Ha ha ha ha!

Vill bara meddela att jag är framme i Peking nu. Flygresan gick bra men var riktigt jobbig och jag sov max 30 min på min 15 timmars resa. Gårdagen var bra. Andreas är världens bästa! Kl är 12 men vi vaknade precis och nu är det frukostdags.

Jag ska uppdatera er mer senare men jag är fruktansvärt Jet laggad just nu och känner mig super förvirrad så måste få komma tillbaka i fas lite mer först. Tills dess, tusen och åter tusen tack för alla era tankar och fina ord. Ni är fantastiska!

Tänkte jag skulle berätta. I onsdags den 12/8 så hade vi tid för vårt rutinmässiga ultraljud. Vi hade precis avslutat vår babymoon, var super lyckliga och förväntansfulla. Kl 15 hade vi tid. Barnmorskan kallade in oss i rummet, släckte lamporna och började undersökningen. Både jag och Andreas tyckte att bebisen såg lite konstig ut, men å andra sidan så vad visste vi om hur de skulle se ut och vi såg ett friskt hjärta som slog. Barnmorskan frågade om jag haft några blödningar, nej sa jag och kände mig så stolt över att vi hade en friskt barn men ändå någonstans där fick både jag och Andreas en klump i magen. Efter bara några minuter meddelande barnmorskan att det inte alls såg bra ut och att hon skulle tillkalla en läkare som även han skulle få kolla. Läkaren kom och konstaterade att vårt barn var missbildat. Så gravt missbildat att det inte skulle kunna leva utanför mig, den enda anledningen till att den levde nu var för att jag höll den levande. Han sa att han inte fick komma med rekommendationer men att barnet inte skulle ha en chans att överleva. Det han föreslog var att vi skulle ta ett fostervattenprov och sen att jag skulle få ta en tablett som gjorde att hjärtat stannade så vi skulle kunna avbryta graviditeten två dagar senare. Vi fick lite tid för oss själva. Vi bara grät. Grät och var i chock. Varför? Hur kunde det hända? Vad hade vi gjort för fel? När gick det snett? Ungefär kl 15.30 gick vi upp till läkaren och gjorde fostervattenprovet och jag tog tabletten. Hela tiden strök Andreas mig på kinden, höll mig i handen och pussade mig på pannan. Vårat älskade barn.

Onsdagskvällen och hela torsdagen kan jag ärligt säga att jag inte kommer ihåg så mycket av. Tror vi sov mest. Sov och grät och försökte förstå vad det var som hände. Tröstade varandra. Sökte efter balsam till själen.

På fredagsmorgonen gick vi upp strax efter sju. Gjorde oss iordning, packade en liten väska, åt frukost och åkte iväg. Kl 09 kom vi in på vårt rum på lasarettet. 9,30 kom Merete vår barnmorska in och gav mig olika smärtstillande och igångsättningstabletter. Innan dess hade hon förklarat hur hela processen skulle gå till. Strax innan kl 10 satte smärtorna igång och strax efter 10 var jag igång med att kräkas. Andreas klappade, stöttade, pussade och lugnade. Efter att fått lite morfin vart allt med tider och så lite mer svåruppfattat. Jag gick in och ur fulltmedvetande dels av smärtor och dels av smärtstillande. Det jag vet säkert var att jag hela tiden hade Andreas med mig. Jag fick ytterligare smärtstillande som gjorde att smärtorna upphörde och jag kunde sova lite. I och med att nästan halva graviditeten hade gått så hade jag riktigt förlossnings värkar. Ungefär kl 12 gick vattnet. Då trodde vi att det skulle gå fort. Nya smärtor kom, mer sprutor och med hjälp av läkaren och barnmorskan så kom det igång på riktigt och jag "födde" barnet ungefär kl 15,30. De momentet då barnet kom ut var i sig väldigt odramatiskt. Jag gick på toaletten och barnet kom i bäckenet. Jag la på locket. Ville inte se. Räckte med att jag känt att det kom. Andreas ville inte heller se. Vi stannade kvar på lasarettet för observation till kl 19 då vi kunde åka hem. 

När läkaren undersökte barnet kunde de se grova missbildningar. Skallbenet var inte intakt, ryggradsförskjutning, en arm saknades, det ena benet var klumpfot, skelettet täkte bara ena halvan av ansiktet och buken var öppen. Trots detta levde barnet när vi var på ultraljudet, två dagar innan vilket förundrade läkarna. Jag tänker på det lilla fina hjärtat som slog på ultraljudsmonitorn. Det slog och slog och vårt barn levde. Jag vet att det inte hade haft en chans att överleva med såna skador som de hade, men de levde då. De hade en vilja och styrka att leva. Kanske levde det för att Andreas skulle hinna vara med oss. Så varken han eller jag skulle behöva gå igenom det här ensamma, på var sitt håll. Kanske. De är så många frågor och funderingar. 

På fredagskvällen gjorde vi inte mycket, jag sov mest då med tror jag. Lördagen var den  jobbigaste dagen för oss båda hittills. De var då vi fick lov att inse sanningen. Känna tomheten. Avsaknaden av någon som rörde sig. Vi var hemma och grät, skrattade åt knäppa saker, bröt ihop, kom igen, pussades, kramades och tröstade. 

Igår åkte Andreas tillbaka till Kina, jag åker på onsdag. Vi båda vill vara tillsammans nu. Behöver få ha varandra. Få känna den enda trösten som finns nu och det är kärleken vi har till varandra. Allt det som hänt är fruktansvärt och vi försöker båda att acceptera och förstå. Finna svar på våra frågor och tröst i att det händer andra också men de klarar av det och de har fått friska barn efteråt. Men det kommer att ta tid. Även fast vi inte fick uppleva vårt barn vid liv, så har vi fortfarande förlorat det. De är en enorm förlust som är svår att förstå. 

Vi båda vet att det är en obekväm situation för er som står bredvid och vi uppskattar all er omtanke otroligt mycket. Tack för att ni hört av er för att ge oss stöd och visat att ni finns där. Det betyder mycket. Jag vill också tacka för att ni skriver er. Inte bara du eller dig. Tack för att ni förstår att detta inte bara drabbat mig utan också Andreas. Precis lika mycket även fast det kanske är på olika sätt. De är så lätt att glömma bort pappan, men de har ni inte gjort. Tack för det. 

Nu vet ni iallafall hur det är och vad som hänt.. Tack för er förståelse och tack Andreas.
Tack älskade fina Andreas för att du är den du är. Tillsammans klarar vi av allting. Du är mitt hjärtas solsken.
 

De flesta av er vet redan vad som hänt, andra kanske inte lika mycket. Ni ska få veta mer men inte än. Jag orkar inte. Andreas åkte tillbaka till Kina idag och jag har ändrat min utresa så jag åker tillbaka på onsdag. Orkar inte vara här. Orkar inte träffa folk. Vill inte att en enda till människa hälsar frågar om allt är bra, ler kollar på magen och säger "jag hörde du skulle få barn"  Ja säger jag och känner att klumpen i halsen lbir så stor så den nästan kväver mig, trycket i bröstet sätter till och ögonen tåras. Nej. Inte längre. Jag orkar inte med frågor orkar inte med någonting. De enda jag vill är att ligga i Andreas famn och få tröst av hans kärlek. Och han av min. Ni ska få mer detaljer, men inte nu.